Kumla Bibliotek

Snorre Sturlassons Edda är en av världslitteraturens stora texter, ständigt refererad till i litteratur och forskning. Den är vår huvudkälla till den nordiska mytologin: ogripbar, undflyende och samtidigt omätligt rik.

Den inleds med Gylfaginning (Gylfes gäckelse), där den svenske kungen Gylfe, också kallad Ganglere, bestämmer sig för att ta reda på mer om asarna och beger sig till Asgård. Där träffar han i Valhall tre visa män, Hög, Jämnhög och Tredje, vilka egentligen är ögonvändelser av Oden. Genom dessa tre berättar nu Oden för Ganglere om gudavärlden, om skapelsen, Ginnungagap, Yggdrasil, Mimers brunn, nornorna, jättarna och så vidare. Han berättar även om de många äventyr gudarna gjorde. Om Tors äventyr i Utgård och mötet med Utgårda-Loke, och om när Tor tampas med Midgårdsormen. Vi får veta hur det gick till när Balder mördades genom Lokes list och svek. Slutligen berättar han om världens undergång och återuppståndelse: ragnarök.

Sedan följer Brages samtal, i vilket Äger får lära sig skaldekonstens hemligheter av guden Brage, och detta leder in på den andra avdelningen, nämligen Skaldskapens språk, som är vår huvudkälla till den fornnordiska skaldekonsten. Vi lär oss om omskrivningarna (kenningar och heiti) som de fornnordiska skalderna använde. Här visar Snorre vilken stor författare han var, för det som kunde blivit akademiskt och tråkigt är istället underhållande och fascinerande genom de många förklaringar i form av berättelser som anförs. Här berättas om hur Loke stjäl Iduns föryngringsäpplen från asarna och sedan tvingas återta dem; hur skaldemjödet kom till genom dvärgarna Fjalar och Galar; hur Loke klippte av Tors hustru Sivs hår och hur hon sedan får sitt hår smitt av guld av svartalverna; Tors färd till jätten Geirröds gård, då han måste färdas utan sina verktyg Mjöllner och Starkhetsbältet. Vi får också höra om hur guldet blev kallat utterboten genom Oden, Loke och Häners äventyr. Detta går över i sagan om Sigurd Fafnersbane och Brynhild, som är förlagan till Gollum och ringen i Tolkiens Sagan om ringen samt till Wagners opera Rhenguldet.

Texten är i huvudsak skriven på prosa men även strödd med exempel ur den fornnordiska diktkonsten.